Utveckling

Utveckling är ofta en inre process där tillväxt, ökad förståelse och mognad är nyckelord för fortskridandet på vägen mot fullkomnandet.

Det lilla barnet måste få lov att träna sina färdigheter i krypande, resande sig upp och ramla ner på baken igen, gång på gång, innan det kan klara sina första stapplande steg.

Men den dagen kommer då den lilla inte bara går själv, utan hoppar och springer omkring och är full av bus.

Det idoga tränandet har gett önskat resultat. Och så är det i allt vi människor håller på med.

Utveckling är att träna, träna och träna tills vi kande färdigheter vi har strävat efter att uppnå. Eller: All framgång är resultat av hårt arbete.

Det är alltså träning, träning, träning som leder till utveckling och framgång.

Så är det självklart i alla mediala genrer som skall utvecklas också.

Inte ens den person som är född med så starka mediala gåvor att hon både ser och hör andevärlden,ända från början, klarar sig utan träning och utveckling för att nå personlig framgång.

Hon måste också lära sig inom vilka ramar allt måste hållas, för att utveckla sig till ettanvändbart bra medium,för tjänandet av sina
medmänniskor på bästa sätt.

Hon måste lära sig att inte vara vidöppen jämnt, att stänga av för att själv få ro om natten.

Att inte lämna vilka budskap som helst.

Och så var det detta att stå inför en publik. HJÄLP! Det tog mig oerhört många år innan jag vågade göra det.

Och det var en HEMSK skrämmande erfarenhet första gången. Förmodligen skedde det för tidigt.

Bara att lära mig att publiken satt där och glodde på mig, inte alls berodde på att de mobbade ut mig, utan satt där tysta av respekt för vad jag skulle kunna förmedla till dem.

Det var en otäck period,innan jag lyckades träna bort den skrämmande känslan och ta den tysta tittande publiken för vad de var en
intresserad åhörarskara,inte en hop mobbande illasinnade människor.

Det var en svår lektion men till slut lyckades jag med andevärldens hjälp komma igenom den dörrposten.Träning ger utveckling, i botten låg ju detta att jag är oerhört blyg

Något som endast det-då-fåtaliga medmänniskor som verkligen kände mig kände till..

Blygheten dolde jag vanligtvis med ett oavbrutet tjattrande, men aldrig talade jag om något som verkligen berörde.

Tjattrandet var ett av flera sätt att hålla en mur omkring mig dit ytterst få hade tillträde att komma innanför.

Alla mina problem med misstroende, blyghet och mobbning, ända från tredje klass i småskolan,låg mig i fatet och bromsade min utveckling.

Detta, och att jag i hemmet aldrig blev bejakad.

I alla diskussioner hette det:Tig och respektera ! Men vad som skulle respekteras, blev aldrig förklarat.

Dessutom är jag s k Barnhemsunge, som i sig inte borde vara något problemom man bortser från kärlekslösheten , som ju självklart måste uppstå när 3-4 vuxna skall ta hand om 30-40 ungar.

Så jag hade en del emotionella problem att bearbeta och komma igenom, innan jag äntligenvågade kliva upp på en kyrkscen och lämna en kommunikatörs meddelande till en person i publiken.

Detta skedde så sent som 2006 i Edinburgh, Scotland. Jag var där med de andra flickorna i SUSA på en veckokurs

Vi fick lov att träna i en spritualstisk kyrka där.

Namnet på kyrkan har jag glömt-men minnet av den kvällen kommer alltid att bestå.

Och jag dog inte!

Endast ett problem återstod då. Jag ville inte titta på publiken,så jag blundade för att som jag sa, hålla mitt fokus klart.

Nu, har även det problemet löst sig till sist.

Men tro inte att det varit lätt att komma igenom,knagglig lång och svår har den varit och utan massorav hjälp från andevärlden hade det aldrig gått.

Andevärlden har steg för steg lotsat den trasiga barnhemsungen, som mobbades både i skolan och i hemmet, bit för bit fram till den punkt där jag idag befinner mig.Vad mitt mål är har jag aldrig haft en aning om, lika lite som jag från början kom ihåg att jag slälv hade valt utveckling till mediumskap innan jag föddes, den här gången.Så jag lämnar allt vägval med fullt förtroende till andevärlden, vilket målet än är.

Under de senaste 3-4 åren har jag också genom SUSAs försorg, mött ett gäng kvinnor som jag får lov att vara tillsammans med.

I deras mediala utvecklingscirkel. 2 gånger i månaden åker jag 200 km, fram och tillbaka för att vara med dem några timmar.Dessa kvinnor har gett mig så oändligt mycket förståelse, kärlek, accepterande och vänlighet att ord blir fattiga när jag skall beskriva allt detta som ytterst ger mig trygghet i gruppen, att få vara med, betyder oändligt mycket för mig.

Och jag tror, nej jag vet att även jag har kunnat bidra med en del substans som har kunnat hjälpaoch vägleda dem.

Det är alltså en tvåvägskommunikation som råder i den gruppen.

Någonting positivt som har hänt mig sen jag kom i kontakt med dessa mina kära vänner i utvecklingsgruppen , är att jag nu vågar vända mig till dem och berätta om ett problem i min närsfär pågår, inte som tidigare.

Aldrig prata om ett bekymmer medan det pågår, utan endast eventuellt berätta om det i efterhand när bekymret är överstökat.

Det betyder så mycket för mig att ha tillit nog, till min grupp, att känna mig trygg med dem, min utveckling har varit lång och svår men med all hjälp jag har fått från andevärlden och SUSA , har jag steg för steg blivit den känsliga medmänniska som förmodligen blir ett bra redskap-mediumför andevärlden.

-Bonnie B